Tussufarlini

Ja här ser vi då en bild som någon tog mig alldeles nyss vid min pool. Som ni ser har jag svällt upp lite i ansiktet. Det växer en liten vis sate till tand i min mun som helt och hållet bara tänker på sig själv. Mitt tandkött har ingen chans, det har blivit inflammerat nu. Men jag får tänka positivt på det hela, visst jag blir kallad saker som , "ditt fula hamster face" och får höra kommentarer som " men oj vem släppte ut dig ur din bur?". Det kanske inte är så himla kul i alla lägen, MEN vänta bara tills den här visa tanden växer ut, då kommer jag vara som ett livslevande google! Vem är det som skrattar då? Antagligen är det jag.

Nu är jag hemma igen. Solen skiner på min balkong men jag vill tillbaka till min semester i Spanien. Den var solig, varm, mysig, rolig och allt som en semster ska vara. Träffade nya roliga människor och njöt av livet så att säga. Ikväll ska vi äta vi ha tjej kväll, äta tacos hemma hos mig, iväg på lite små grejer och ut antagligen. Trävligt!

Jag har lekt dvärg på jobbet, pysslat ihop ett monster på min kollegas sko, varit på grönan, druckigt öl, spelat Boule och myst med sötaste hundvalpen som min lillebror fick i födelsedagspresent!

Men jäklar vilken grå söndag det här var då. Tur att jag har en svampbob tröja och turkosa naglar då som färglägger livet. vad det gäller bilden längst ner tror jag inte att det är någon som har funderingar på vad jag föreställer. En get. Ser man ju på benen. Faunus Style!

Jag har skrivit tidigare om det här med ångest. Hur den smyger sig på och sen placerar sig där det känns som mest. Man känner det i varje andetag, i hjärtat, magen och i hur man bara vill röra sig frammåt. Typ lyssna på musik i en bil med fönstret öppet så att håret blåser. För då vet man verkligen att man rör sig, man är på väg någonstans. Bort liksom. När man är stilla blir ångesten mer en stresskänsla. Man får panik över att man är där med sin ångest och luras av tanken av att den skulle försvinna bara man fick dra långt bort. Som att ångesten var en plats man besökte och inte att man själv är platsen den besöker.

I ett tag nu har jag varit ärlig med att jag kämpar med saker och att jag mår dåligt över det. Dem två senaste veckorna har jag inte varit jätteledsen. Jag har gjort saker hela tiden, varit med vänner, pratat , jobbat och tränat. Jag har varit positiv och haft känslan av att hur ont det än kommer göra så gör jag det här av rätt anledning. Jag kommer inte överleva om jag inte gör det.

Men samtidigt som jag gått runt och hela tiden försökt sysselsätta mig själv så har den varit där i bakgrunden. Ångesten. Men jag har inte låtit den komma för nära, jag vill inte gråta. För jag känner den så väl. När jag på riktigt släpper in den så stannar den ett tag och jag går sönder i själen. Tårarna får man inte stopp på och jag blir en mörkare version av mig själv. Och den här biten av ångesten kan jag inte släppa in när jag har ett jobb att sköta. Jag kan inte sitta och vara helt tom och svart i själen på ett jobb som kräver att jag är glad och trevlig. Så jag låter inte ångesten komma så nära på veckodagarna. Men nu är det helg och igår gick det inte längre. Jag kände hur allt det bra bara sköljdes bort med en våg och det jobbiga tog över. Somnade gråtandes och vaknade likadant. Så nu är den här. Och den får vara här, men livet tänker jag försöka leva ändå, för den får inte ta över, den får inte vinna. Jag tänker låta mig själv vara ledsen, men jag tänker också låta mig själv må bra. Så helgen blir lite som den blir.

På måndag börjar jag nått nytt, jag ska börja gå i samtal där fokusen bara kommer ligga på vad som hände i Turkiet och att få upp det till ytan igen. Jag har ju stått i flera år och bara grävt en djupare och djupare grop för att försöka gömma det, kämpat för att det inte ska få vara i mitt liv. Men nu går det inte längre. Jag vill också kunna känna kärlek för vad den är och inte alltid ifrågasätta, jag vill också få ha sex med min pojkvän utan att gråta och hata mig själv efteråt för att jag relaterar det till nått vidrigt. Det ska nog gå bra det här, men inte av sig självt.

Dem här bilderna hittade jag på DENNA blogg. Dem får mig att smälta. Jag vill också ha rosa hår och stå i ett fönster med solen i ryggen och ba va skönfin. Men jag sitter i mitt kök med brunt hår och ingen sol varken i ansiktet eller ryggen. Men den är där ute någonstans, that I know.